|
|
Publicerad 2000-04-23
I loket på
ett av Inlandsgods tåg
För att
lära sig skapa en så bra modell som möjligt av verkligheten
så gäller det att lära sig så mycket som möjligt
om förebilden, och var gör man det om inte på ett lok
ute på uppdrag? Jan Lundström följde med Inlandsgods till
Västerås för att hämta kol till kraftvärmeverket
i Uppsala.
Avgång
från Uppsala
Resan började
på bangården i Uppsala den 17 mars där jag på avtalad
tid träffade lokföraren Anders Ringström. Vi klättrade
upp på det stora loket, T43 240, och tog plats i förarhytten.
T43:orna har en förarplats vänd åt varje håll, och
genom att vända den förarstol som inte användes 180 grader,
fick även jag en komfortabel sittplats. Tåget bestod av 10
st Falls-vagnar, nyligen inköpta från Tjeckien. Tågets
vikt olastat var ungefär 160 ton plus lok. Resan skulle gå
från Uppsala till Västerås via Sala, och tillbaka igen.
Vi skulle avgå från Uppsala 13:05 och vara tillbaka vid 21-tiden.
I hamnen i Västerås skulle vi lasta kol, som skulle till värmeverket
i Uppsala. Anders ringde några korta telefonsamtal, och sedan var
det klart för avgång. Hytten fylldes med ett öronbedövade
buller när den stora dieselmotorn varvade upp.
Vi gick med den
långa huven i A-änden framåt, vilket gav begränsad
sikt framåt, men man vande sig ganska snabbt. Det var en härlig
känsla att sitta högt uppe i loket och titta ner på alla
människor och bilar som irriterat stod och väntade vid övergångarna
när vi passerade. Efter några minuter var vi utanför Uppsala
och hade uppnått tågets högsta tillåtna hastighet,
90 km/h. Oljudet i loket var konstant, bortsett från nerförsbackarna,
där motorns varvtal kunde minskas, och det blev möjligt att
samtala. Jag blev faktiskt överraskad av att förarmiljön
var så dålig som den var, men man ska kanske tänka på
att loket tillverkades i början av 60-talet. Stolarna, eller snarare
fåtöljerna, var i alla fall väldigt bekväma. Alla
signaler vi mötte välkomnade oss med ett grönt fast och
ett vitt blinkande sken.
I Morgongåva
ägde det första mötet rum. Rc6 1363 med Salapendeln stod
på sidospåret och väntade när vi susade förbi.
En stund senare var vi framme i Sala, där vi gjorde rundgång
och bromsprov. Stationsområdet i Sala är otroligt opraktiskt,
med vägkorsningar precis innanför infartsväxlarna, och
medan vi gjorde rundgång lyckades vi åstadkomma bomfällning
inte mindre än fem gånger! När vi var färdiga fick
vi vänta ytterligare några minuter innan vi kunde avgå.
Anledningen var ett mötande godståg, draget av TGOJ Ma 405.
När det tåget hade passerat gav vi oss ut på linjen mot
Västerås. Nu gick vi med B-änden framåt och sikten
var betydligt bättre. I några av nerförsbackarna överskred
vi hastighetsbegränsningen en aning, och ATC:n började tjuta
ilsket tills hastigheten hade minskat. Om hastighetsbegränsningen
överskrids med mer än 10 km/h nödrbromsas tåget automatiskt.
Strax före Västerås mötte vi en X21-motorvagn i VL-målning.
Radiostyrt
lok
När vi var
framme i Västerås skulle vi köra ner till hamnen för
att lasta kol. På vägen till hamnen skulle tåget radiostyras.
T43 240 och T43 228 är de enda T43-loken som kan radiostyras. Utvändigt
syns det i form av två "saftblandare" på A- respektive B-huven,
och en liten varningsskylt. För att växla mellan när- och
fjärrstyrning måste dieselmotorn stängas av. Sedan ställer
man om ett reglage till fjärrstyrning, och startar motorn igen. Anders
gjorde det och sedan tog han med sig radiosändaren ut ur loket. Jag
fick stanna kvar i loket ensam medan han var utanför och körde.
När lokets riktning skiftade, skiftade även "saftblandarna",
så att den "saftblandare" som var framåt i färdriktningen
blinkade. Efter lite trixande fram och tillbaka på bangården
tog vi oss in på spåret som ledde till hamnen. Spåret
var ett typiskt industrispår med skarvspår och träslipers,
och saknade såväl kontaktledning som bommar vid vägkorsningarna.
På plats
i hamnen
Hamnen i Västerås
hör till de mest imponerande platser jag varit på. Det var
ett enormt stort asfalterat område fullt av lastbilar, containrar,
kranar och lastfartyg. Överallt körde dumprar, gaffeltruckar,
hjullastare och grävmaskiner omkring. Dessutom var det fullt av cyklande
hamnarbetare. Vi körde ner tåget på ett spår intill
en enorm kolhög. Hela tiden kom det dumprar och fyllde på högen.
Vi fick vänta en stund, men sedan kom det en hjullastare med enormt
stor skopa och började lasta vagnarna. Hjullastaren fyllde varje
vagn med 44 ton kol med bara 3-4 skopor! Lastningen av de tio vagnarna
tog ungefär en och en halv timme. Tågets vikt efter lastningen
uppgick till 600 ton fördelat på 40 axlar.
Problem
i hamnen
När vi skulle
lämna hamnområdet fick vi problem. När Anders gasade började
loket slira och hastighetsmätaren gick upp till 50, men tåget
rörde sig inte ur fläcken. Anders berättade att det berodde
på flera saker. Dels var tåget tungt nu när det var lastat,
dels stod vi i en liten uppförsbacke. Dessutom är gaturäler
alltid halare än vanliga räler, och den kol som ofrånkomligen
hamnat på spåret gjorde det ännu halare.
Till slut fick föraren av hjullastare rycka in och hjälpa till.
Han körde till den sista vagnen och med hjälp av den knuffade
han på tåget. Det var en märklig syn att se en hjullastare
knuffa ett tåg! När vi väl fått fart klarade vi
oss på egen hand upp till bangården i Västerås
där det åter blev växling med radiostyrt lok. När
vi var färdiga med växlingen kontaktade Anders tågledningen,
som sade att vi skulle bli tvungna att vänta 25 minuter innan vi
kunde avgå. Anders förklarade att vagnarna på grund av
dåliga bromsar bara får gå 70 km/h när de är
lastade, och därför fick vi inte klart för avgång
från tågledningen. Ett långsamt tåg stoppar upp
trafiken och hindrar andra snabbare tåg från att komma fram
i tid, och får därför vänta tills det är tomt
på linjen. Lustigt nog går tiden betydligt långsammare
när man står stilla och väntar än när man åker.
På väg
hem
När vi väl
fått klart att avgå hade det redan börjat mörkna.
Hemfärden blev en riktig naturupplevelse. På stationsområdet
i Tillberga sprang en hare över spåret bara några meter
framför tåget när vi kom farande. Harar håller som
bekant gärna till på bangårdar, vilket leder till att
de ofta blir överkörda. Detta exemplar klarade sig dock. Lite
senare, ute på linjen mellan Tillberga och Sala, satt en stor fågel
högst uppe i en kontaktledningsstolpe. Med mina ringa fågelkunskaper
tyckte jag att det såg ut som någon sorts stor uggla. Ganska
snart var vi framme i Sala, där det var trångt på stationen.
Förutom vårt tåg stod redan ett VL-tåg och ett
långt godståg där. VL-tåget avgick emellertid rätt
snart och det blev tillräckligt med plats för oss att göra
rundgång. På vägen från Sala till Uppsala var det
helt kolsvart ute och lokets helljus kom väl till pass. På
några ställen gick järnvägen nära bilvägar,
och där var Anders tvungen att slå om till halvljus för
att inte blända bilisterna.
Hinder på
spåret
När vi hade
passerat Järlåsa hade vi bara en dryg kvart kvar till Uppsala.
Då hände något oväntat. I ljuset från lokets
strålkastare såg vi hur en stor älg tog ett kliv upp
på spåret några tiotals meter framför tåget.
Anders svor till och någon sekund senare knakade det till under
loket. Vid djurkollisioner kan i visa fall bromsslangarna på loket
gå av, vilket leder till att tåget tvärstannar, men vi
hade tur och kunde fortsätta. Anders noterade numret på nästa
kilometerstolpe och ringde sedan till tågledningen, och rapporterade
att, var och när vi kört på en älg. Anders sade att
han aldrig kört på någon älg i de här trakterna
förut, men att det kryllade av dem på Inlandsbanan. Där
hänger man upp kopplet i loket eller motorvagnens framände på
ett speciellt sätt för att skydda bromsslangarna.I Brunna, som
ligger mitt emellan Järlåsa och Uppsala, skulle vi möta
ett annat tåg. Orten Brunna bytte namn till Vänge någon
gång på 80-talet, men stationen heter fortfarande Brunna.
Medan vi väntade på tåget vi skulle möta, gick vi
ur loket för att se hur mycket av älgen som satt kvar fram på
loket. Det enda som syntes var några så hårtofsar buffertarna.
När det mötet var avklarat körde vi vidare mot Uppsala.
Anders skulle vidare till värmeverket för att lossa kolen, men
jag valde att hoppa av vid stationen. Roligaste dagen någonsin i
hela mitt tågdiggarliv!
Besök Inlandsgods
på nätet.
Av: JAN LUNDSTRÖM
janne@modellrallaren.com
|
|
|
