.FULLSKALA 
Index

 I N N E H Å L L 
Startsidan
Forumet
Forumarkivet
Länkar
Kalendern
Annonstorget
Önskelistan
Frågor & svar
Nyheter
Teknik
Anläggningar
Evenemang
Kunskap
Foto
Recensioner
Fullskala
Redaktionen
Felanmälan

Publicerad 2000-04-23

Hela tåget på plats i Västerås hamn
I loket på ett av Inlandsgods tåg
För att lära sig skapa en så bra modell som möjligt av verkligheten så gäller det att lära sig så mycket som möjligt om förebilden, och var gör man det om inte på ett lok ute på uppdrag? Jan Lundström följde med Inlandsgods till Västerås för att hämta kol till kraftvärmeverket i Uppsala.

Avgång från Uppsala
Resan började på bangården i Uppsala den 17 mars där jag på avtalad tid träffade lokföraren Anders Ringström. Vi klättrade upp på det stora loket, T43 240, och tog plats i förarhytten. T43:orna har en förarplats vänd åt varje håll, och genom att vända den förarstol som inte användes 180 grader, fick även jag en komfortabel sittplats. Tåget bestod av 10 st Falls-vagnar, nyligen inköpta från Tjeckien. Tågets vikt olastat var ungefär 160 ton plus lok. Resan skulle gå från Uppsala till Västerås via Sala, och tillbaka igen. Vi skulle avgå från Uppsala 13:05 och vara tillbaka vid 21-tiden. I hamnen i Västerås skulle vi lasta kol, som skulle till värmeverket i Uppsala. Anders ringde några korta telefonsamtal, och sedan var det klart för avgång. Hytten fylldes med ett öronbedövade buller när den stora dieselmotorn varvade upp.

Det ännu tomma kolttåget på väg ut från Uppsala

Vi gick med den långa huven i A-änden framåt, vilket gav begränsad sikt framåt, men man vande sig ganska snabbt. Det var en härlig känsla att sitta högt uppe i loket och titta ner på alla människor och bilar som irriterat stod och väntade vid övergångarna när vi passerade. Efter några minuter var vi utanför Uppsala och hade uppnått tågets högsta tillåtna hastighet, 90 km/h. Oljudet i loket var konstant, bortsett från nerförsbackarna, där motorns varvtal kunde minskas, och det blev möjligt att samtala. Jag blev faktiskt överraskad av att förarmiljön var så dålig som den var, men man ska kanske tänka på att loket tillverkades i början av 60-talet. Stolarna, eller snarare fåtöljerna, var i alla fall väldigt bekväma. Alla signaler vi mötte välkomnade oss med ett grönt fast och ett vitt blinkande sken.



I Morgongåva ägde det första mötet rum. Rc6 1363 med Salapendeln stod på sidospåret och väntade när vi susade förbi. En stund senare var vi framme i Sala, där vi gjorde rundgång och bromsprov. Stationsområdet i Sala är otroligt opraktiskt, med vägkorsningar precis innanför infartsväxlarna, och medan vi gjorde rundgång lyckades vi åstadkomma bomfällning inte mindre än fem gånger! När vi var färdiga fick vi vänta ytterligare några minuter innan vi kunde avgå. Anledningen var ett mötande godståg, draget av TGOJ Ma 405. När det tåget hade passerat gav vi oss ut på linjen mot Västerås. Nu gick vi med B-änden framåt och sikten var betydligt bättre. I några av nerförsbackarna överskred vi hastighetsbegränsningen en aning, och ATC:n började tjuta ilsket tills hastigheten hade minskat. Om hastighetsbegränsningen överskrids med mer än 10 km/h nödrbromsas tåget automatiskt. Strax före Västerås mötte vi en X21-motorvagn i VL-målning.

Radiostyrt lok
När vi var framme i Västerås skulle vi köra ner till hamnen för att lasta kol. På vägen till hamnen skulle tåget radiostyras. T43 240 och T43 228 är de enda T43-loken som kan radiostyras. Utvändigt syns det i form av två "saftblandare" på A- respektive B-huven, och en liten varningsskylt. För att växla mellan när- och fjärrstyrning måste dieselmotorn stängas av. Sedan ställer man om ett reglage till fjärrstyrning, och startar motorn igen. Anders gjorde det och sedan tog han med sig radiosändaren ut ur loket. Jag fick stanna kvar i loket ensam medan han var utanför och körde. När lokets riktning skiftade, skiftade även "saftblandarna", så att den "saftblandare" som var framåt i färdriktningen blinkade. Efter lite trixande fram och tillbaka på bangården tog vi oss in på spåret som ledde till hamnen. Spåret var ett typiskt industrispår med skarvspår och träslipers, och saknade såväl kontaktledning som bommar vid vägkorsningarna.



På plats i hamnen
Hamnen i Västerås hör till de mest imponerande platser jag varit på. Det var ett enormt stort asfalterat område fullt av lastbilar, containrar, kranar och lastfartyg. Överallt körde dumprar, gaffeltruckar, hjullastare och grävmaskiner omkring. Dessutom var det fullt av cyklande hamnarbetare. Vi körde ner tåget på ett spår intill en enorm kolhög. Hela tiden kom det dumprar och fyllde på högen. Vi fick vänta en stund, men sedan kom det en hjullastare med enormt stor skopa och började lasta vagnarna. Hjullastaren fyllde varje vagn med 44 ton kol med bara 3-4 skopor! Lastningen av de tio vagnarna tog ungefär en och en halv timme. Tågets vikt efter lastningen uppgick till 600 ton fördelat på 40 axlar.

 Problem i hamnen
När vi skulle lämna hamnområdet fick vi problem. När Anders gasade började loket slira och hastighetsmätaren gick upp till 50, men tåget rörde sig inte ur fläcken. Anders berättade att det berodde på flera saker. Dels var tåget tungt nu när det var lastat, dels stod vi i en liten uppförsbacke. Dessutom är gaturäler alltid halare än vanliga räler, och den kol som ofrånkomligen hamnat på spåret gjorde det ännu halare.

Hjullastaren knuffar koltåget i Västerås hamn

Till slut fick föraren av hjullastare rycka in och hjälpa till. Han körde till den sista vagnen och med hjälp av den knuffade han på tåget. Det var en märklig syn att se en hjullastare knuffa ett tåg! När vi väl fått fart klarade vi oss på egen hand upp till bangården i Västerås där det åter blev växling med radiostyrt lok. När vi var färdiga med växlingen kontaktade Anders tågledningen, som sade att vi skulle bli tvungna att vänta 25 minuter innan vi kunde avgå. Anders förklarade att vagnarna på grund av dåliga bromsar bara får gå 70 km/h när de är lastade, och därför fick vi inte klart för avgång från tågledningen. Ett långsamt tåg stoppar upp trafiken och hindrar andra snabbare tåg från att komma fram i tid, och får därför vänta tills det är tomt på linjen. Lustigt nog går tiden betydligt långsammare när man står stilla och väntar än när man åker.

På väg hem 
När vi väl fått klart att avgå hade det redan börjat mörkna. Hemfärden blev en riktig naturupplevelse. På stationsområdet i Tillberga sprang en hare över spåret bara några meter framför tåget när vi kom farande. Harar håller som bekant gärna till på bangårdar, vilket leder till att de ofta blir överkörda. Detta exemplar klarade sig dock. Lite senare, ute på linjen mellan Tillberga och Sala, satt en stor fågel högst uppe i en kontaktledningsstolpe. Med mina ringa fågelkunskaper tyckte jag att det såg ut som någon sorts stor uggla. Ganska snart var vi framme i Sala, där det var trångt på stationen. Förutom vårt tåg stod redan ett VL-tåg och ett långt godståg där. VL-tåget avgick emellertid rätt snart och det blev tillräckligt med plats för oss att göra rundgång. På vägen från Sala till Uppsala var det helt kolsvart ute och lokets helljus kom väl till pass. På några ställen gick järnvägen nära bilvägar, och där var Anders tvungen att slå om till halvljus för att inte blända bilisterna.

Hinder på spåret
När vi hade passerat Järlåsa hade vi bara en dryg kvart kvar till Uppsala. Då hände något oväntat. I ljuset från lokets strålkastare såg vi hur en stor älg tog ett kliv upp på spåret några tiotals meter framför tåget. Anders svor till och någon sekund senare knakade det till under loket. Vid djurkollisioner kan i visa fall bromsslangarna på loket gå av, vilket leder till att tåget tvärstannar, men vi hade tur och kunde fortsätta. Anders noterade numret på nästa kilometerstolpe och ringde sedan till tågledningen, och rapporterade att, var och när vi kört på en älg. Anders sade att han aldrig kört på någon älg i de här trakterna förut, men att det kryllade av dem på Inlandsbanan. Där hänger man upp kopplet i loket eller motorvagnens framände på ett speciellt sätt för att skydda bromsslangarna.I Brunna, som ligger mitt emellan Järlåsa och Uppsala, skulle vi möta ett annat tåg. Orten Brunna bytte namn till Vänge någon gång på 80-talet, men stationen heter fortfarande Brunna. Medan vi väntade på tåget vi skulle möta, gick vi ur loket för att se hur mycket av älgen som satt kvar fram på loket. Det enda som syntes var några så hårtofsar buffertarna. När det mötet var avklarat körde vi vidare mot Uppsala. Anders skulle vidare till värmeverket för att lossa kolen, men jag valde att hoppa av vid stationen. Roligaste dagen någonsin i hela mitt tågdiggarliv!

Besök Inlandsgods på nätet. 


Av: JAN LUNDSTRÖM

janne@modellrallaren.com

   

| Copyright © 1998-2006 Modellrallaren.