Publicerad: 2003-09-30


Sista kapitlet i historien om Gruvdala-Vikens Järnväg
Del 6 i serien: "En nybörjares glädje & problem"

Efter invigningen av Gruvdala-Vikens Järnväg lades bygget till stor del ner. Lite smådetaljer tillkom det närmaste halvåret, mest enstaka förbättringar som bättringsmålning av berg, målning av några meter räls och liknande saker. Däremot kördes det desto mer. Jag provade olika körsätt; körning efter tidtabell, körning helt improviserat, skicka vagnar hit och dit, skicka vagnar till speciella destinationer med hjälp av fraktkort (med inspiration och till stor det härmning av Christer Engströms artikel i Modelltåg 92), ja alla olika varianter jag kunde komma på.

Sommaren 2002 var det dags att flytta från Eskilstuna. I samband med flytten åtgärdade jag också det ormbo med sladdar som varit under användningen. Kablarna klipptes av från manöverbordet och drogs till kopplingslister ("sockerbitar") i anläggningens framkant och märktes noga upp i ett anteckningsblock. Varje kopplingslist fick en bokstavsbeteckning, och varje hål i listen ett nummer. I anteckningsblocket skrevs det upp vilken strömsektion som anslöts, eller vilken växel som kopplades in. Manöverbordet skruvades ner, benen demonterades och alltihop flyttades tio mil.

Väl på plats i föräldrahemmet hade jag ingen omedelbar plats för anläggningen, utan den ställdes på högkant i ett källarförråd. Jag var tveksam till att ställa den på högkant eftersom jag tidigare haft problem med att anläggningen slagit sig, men jag kände för att utmana ödet. Ramverket har förstärkts (se tidigare delar), och jag hoppades att det skulle gå bra.

Anläggningen uppställd mot en vägg i källaren

Efter några månader blev det en röjning i förrådet, och omflyttning av en snickarbänk som åkte ut i garaget gjorde att jag fick plats att ställa upp GVJ och börja köra igen. Anläggningen sattes på benen igen, och se, den hade klarat månaderna på högkant utan problem, och manöverpanelen skruvades fast på nytt. Då kom det första problemet. Pappret där jag skrivit upp alla kopplingsplintar och deras funktioner var borta. Efter en veckas fruktlöst letande gav jag upp, och så började det mödosamma arbetet att medelst trial-and-error samt mer eller mindre välgrundade gissningar koppla in allt igen. Det gick, och efter några kvällars arbete kunde tågen trafikera sträckan mellan Viken och Gruvdala som tidigare.

Så mycket mer arbete på GVJ blev det inte. Det har körts lite grann, men mestadels har banan bara stått nere i förrådet. Ont om plats att röra sig, svårigheter att komma åt alla sidor och tunnlarna (där naturligtvis en lödning lossnade) gjorde att någon egentlig arbetslust aldrig infann sig.

Gruvdala Vikens Järnväg finns inte mer. Lördagen 20:e september 2003 påbörjades arbetet med att plocka undan all rullande material, lägga undan plastbyggsatser och bilar, och sedan revs rälsen upp. På några timmar var all räls borta, växlarna nedpackade i en låda, de gipsade bergsmodellerna likaså, de gröna gipskullarna slängda i en påse, och uppfarterna till Åsby station borttagna. Kvar av anläggningen är enbart masonitskivorna som Åsby och Gruvdala en gång vilade på.

Varför gick det som det gick? Det var min första anläggning, och spårplan och trafikidé blev en kvalificerad gissning på vad för slag anläggning jag trodde jag skulle trivas med. Till stora delar blev det rätt, men samtidigt på några sätt fel. Framför allt har jag saknat plats för industrier och annat som skulle ge trafiken en anledning att finnas till. Tanken var att koncentrera på möjligheten att köra realistisk trafik. Det kanske låter som en motsägelse, men tanken var att låta fantasin fylla i där det inte fanns plats, t.ex. "Vagnar till och från Bergqvists Mekaniska Verkstad i Åsby ska använda spår 3". Sen att det inte fanns plats för Bergqvists bredvid spår tre bedömde jag inte som något större problem för när jag började, men idag skulle jag inte resonera så.

En annan sak jag skulle vilja ändra på är de dolda uppställningsspåren/spåret. Att jag inte kom åt lödningen som lossat var mer en placeringsmiss av hela anläggningen, i lägenheten i Eskilstuna hade jag kommit åt via öppningarna på baksidan utan problem. Missen jag gjorde var att inte tillräckligt fundera på uppställningsspårets möjligheter i trafikscenariot. På min drömanläggning finns det numera minst två uppställningsspår i en vändslinga eller i en rundbana. Dessa spår ska vara lättåtkomliga, dvs. de får inte täckas av något ovanför, och där ska vagnar kunna rangeras om och flyttas. Dessa spår skulle alltså symbolisera resten av världen bortanför min anläggning. Bruno Kocks Yxkrokens Järnväg som jag fått mycket inspiration av klarade att få in alla sina lastställen på tre stationer, men i fortsättningen vill jag ha någon kontakt med omvärlden.

Anläggningen lastad i flyttbilen

Sen finns det ytterligare en anledning till att anläggningen rivs. Jag är sedan några veckor tillbaka Göteborgare, och kommer i oktober att flytta ihop med min flickvän. I vår nya lägenhet skulle jag få svårt att få in GVJ, trots de relativt blygsamma måtten 150 * 90 cm.

En ny bana kommer, troligtvis en hyllbana. Jag har redan börjat kika på Elfa-konsoller, men det är inte klart än vilken/vilka väggar som kan användas. Mitt huvud är i alla fall fullt av idéer och drömmar, det återstår bara att se vilka av dem som kan realiseras. Till dess ligger lok, vagnar, plastbyggsatser, träd, räls, växlar, gips, strömaterial och annat och väntar. Det är förresten inte bara de som väntar, jag väntar också, och ni läsare får vänta i obestämd framtid innan det kommer en artikel om nästa bygge.
 

Av: DANIEL RYDELL
daniel@modellrallaren.com

| Copyright © 1998-2006 Modellrallaren.